Erwin Schulhoff, Sjostakovitj och Prokofjev
Recension. Kammarmusiksäsongen slutade med en helt egenartad konsert,
som en frän kabaré av 30-talssnitt med högt begåvade sångare och musiker.
Trio Friman visade sig samlad kring en Borås-favorit,
saxofonisten Helena Friman från festliga Rollin' Phones.
Det finns musik och musik.
Oftast lagras välljud och intensitet tills musiken själv sätter punkt.
Men så finns en sort, som här, där frågetecknen hopas hos lyssnaren,
så att man själv måste bearbeta allt, känna in vår egen tid.
Effekten kom av att applåder avvisades; det fanns helt enkelt ingen paus.
Som i sagan om Bremens stadsmusikanter,
där åsna, hund, katt och tupp samlas i en rövarkula
men skrämmer bort allt farligt med sin förskräckliga "musik",
möts här fyra luggslitna, till hälften narrsminkade musiker,
medan själva publiken utgör hot och fara.
De fyra bar "rasmärken", två judar, en kanske zigenare, en bög,
i musik av "dekadent" 30-talssnitt, mycket Weill och Sjostakovitj varvat med Brel,
Legrand, nazistmördade Schulhoff och Prokofjev.
Barytonen och dansaren Stefan Clarin, sopranen Anne-Karin Mikonaho och
utom Friman fine pianisten Pelle Östlund lyckades undvika allt utåtriktat.
Med delvis nya texter av Mikonaho fångades utsatthetskänslan
för alla i marginalen, säg invandrarna.
Musikens grimaser blev svidande närgångna,
satiren och ironin drabbade oss själva.
Hade vi fått tid till eftertanke hade vi nog applåderat än.
Rolf Haglund
